Berendiens väktare

Posttjänst

Efter att spenderat vintern med träning, både med stridsträning men också vad i vad som känts som oändligt långa lektioner där allt från moral-teologiska frågor till hjältar från soltåget avhandlats, mottogs första utomhustjänsten positivt. Trots att det handlade om något så enkelt som posttjänst.

Post skall delas ut till två obetydliga byar i närområdet. Gruppen beslöt att dela upp sig och sammanstråla i Mittlere en liten by berömt för sitt goda öl.

Mariuz Trebecennuz Kranzenhelm da Cajarac (Anders) och Landoril Månekorp (Peter) tillsammans med den dvärgiska bärsärken Bogwin som i egenskap av ordensbroder av högre rang leder expeditionen tog raka vägen till Mittlere medans Lorf Svartöga (Daniel) och Vitorio (Johan) möter upp senare.

Strax innan Mittlere blev gruppen stoppad av ett gäng smutsiga och illa utrustade män beväpnade med spjut eller yxa. Männen krävde tull, men lite vapenskrammel och några väl valda indirekta hot fick de förmodade rövarna att snabbt ångra sig och låta gruppen passera.

Väl framme i Mittlere styrde Bogwin snabbt kosan mot värdshuset ”Den hungrige halvlängsmannen” och lite efterlängtat öl. Mariuz och Landoril fick ansvara för att överlämna posten till byns vaktchef Kapten Fargar, en storvuxen karl med stort rött skägg som tog sig själv på lite för stort allvar. Kaptenen berättade att trakten förutom att förpestas av diverse svartblodsstammar också sedan ett tag plågats av ett rövarband och det förmodligen var dessa som sällskapet träffade på.

När väl det officiella arbetet var avklarat styrde de två törstande hjältarna kosan mot “Den hungrige halvlängsmannen”. Bogwin var då redan i fullgång med seriöst drickande tillsammans med byns smed Ned, en trevlig karl som skrattar högt och bjuder friskt.

Plötsligt slås dörren till värdshuset upp, in stapplar en yngling med ett blödande sår i pannan. I handen har han ett kortsvärd. Ynglingen stegar fram mot en äldre herre som sitter lite för sig själv och skriker

“Din herre har sänt oss på ett dåraktigt uppdrag! Vi gick in i den där skogen och de slaktade oss till siste man! Nu skall du få betala, gamle man!”

Landoril uppfattar blixtsnabbt situationen, springer fram och lyckas på ett mycket stilfullt sätt styra undan ynglingens hugg. Samtidigt tar Mariuz upp en pall och slår den i skallen på ynglingen som segar ner på golvet. Där han blir liggande tills byns doktor dyker upp och får honom med sig till sjukstugan.

Den äldre herren presenterar sig som Bertram Bediensteter och upplyser om att hans husbonde är i skriande behov av hjälp, det handlar om en försvunnen ungmö. När Landoril Månekorp hör detta blir han utom sig av entusiasm. Han släpper allt annat han har i tankarna, rusar ut, sitter upp på sin häst och rider runt på torget utanför värdshuset och vrålar:

“En lans vid Etin, jag behöver en lans!”.

Mariuz meddelar Bogwin om situationen, dvärgen kan dock inte bli störd han är fullt upptagen med att dricka ikapp med smeden. Mariuz tolkar detta som ett godkännande så han och Landorilsätter av mot uppdragsgivarens gods.

Godset ligger en bit utanför byn och består av ett tvåvåningshus som ligger fint till vid en mindre flod. Förutom huvudhuset finns det ett par mindre bodar och ett stall.

Väl inne tar husets herre Bela Dustermann emot i biblioteket, som visar sig innehålla en hel del riktiga dyrgripar.

En sak som sticker ut är att på bästa plats i rummet hänger en ikonbild i en guldram. Äventyrarna känner igen avbilden från de långa historielektionerna de fått under vintern. Det är ett porträtt av en av de stora hjältarna från Första Soltåget, sådana ikoner brukar inte hittas utanför Lysande vägen kloster och om de är äkta kostar de rysligt mycket pengar.

Ikonbild

Mariuz blir tagen av de många litterära sällsyntheter och ignorerar därmed den potentielle uppdragsgivaren. Landoril är däremot fullständigt fokuserad på den kidnappade ungmön men blir en smula besviken när han får reda på att det rör sig om Belas dotter Julienne inte kidnappats utan rymt och till på köpet för att hon är förälskad i stråtrövarnas ledare. Men han lovar att försvara hennes heder och få tillbaka henne i ett stycke. Som tack är Bela villig att ge en donation till Brödraskapet på 400 sm, om Julianne hittas och återförs levande. Bela berättar att han anlitade först några lokala pojkar, Wii och hans gäng.

Bela vet inte var banditerna håller till förutom att de sägs finnas i skogarna nordväst om byn. Han visar också en tavla föreställande Julienne, en fager smal mörkhårig flicka i övre tonåren. Han tipsar dock om att kanske Juliennes bästa vän örtmästarinnan i byn kanske vet något och nämner att uppenbarligen hittade Wii och hans grabbar något spår.

Comments

fafnirian

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.