Berendiens väktare

Mot Ventigmilia

Saker och ting har flutit på under två månader efter det att de fyra vapenbröderna och nyblivna rödmantlarna i väktarorden lycktas avslöja en kaosets och de onda makternas hantlangare i Mittlere. Herresätet som tillhört denne kanalj har övertagits de fyra vännerna för väktarordens räkning och de arbetar oförtrutet med att förvandla stenhuset till en riktig borg. Under Mariuz ledning som arkitekt, byggmästare och förste timmerman har man byggt upp palissader av trä, grävt diken som är tänkta att så småningom förbindas med floden bakom huset för att bilda en proper vallgrav. Ett porthus i sten med fällbar bro är redan färdigställt. I planerna finns också idéer att bygga till ett eller två torn till det befintliga stenhuset

Landoril agerar vapentränare åt de rekryter som anmält sig frivilliga till orden samt assisterar som förman i själva bygget. Han trivs utmärkt som borgherre och som borgens (själv)utnämnde vapenmästare. Han skickar fulllödiga rapporter om sina framgångar i breven till sin mor och far.

Vito utbildar rekryterna i bågskytte när han inte står i herresätets nyuppförda smedja och smider bultar, spikar, pilspetsar och andra nyttigheter eller är ute och jagar för att förse borgen med (mer) kött.

Lorf har tillsynes kopplat av och njuter av stillheten i bygden när han inte hjälper till med bygget av borgen. Han ses då och då stå och öva knivkastning eller jonglering. Ibland går han dock undan för att vara för sig själv. Vad han gör dessa tillfällen är det ingen som riktigt vet.

Mariuz har, när han inte arbetat med bygget eller understött som lärare i vapenträningen, umgåtts mycket med den unga örtkvinnan vilken han med brinnande iver tycks vilja förkunna Etins lära och sakramente för oavsett tidpunk på dygnet. Kvinna å sin sida tycks lika ivrig att ta del av Mariuz omsorg om hennes…person.

Mittleres omgiving har i sin tur upplevt en lugn och fridfull tillvaro och antalet förbipaserande och resande har ökat igen mycket tack vara vapenbrödernas patrullerande i området. Byn och dess omgivingen tycks vara på väg in i en ny gyllene period efter flera svåra år. Byborna känner tacksamhet till de nya borgherrarna.

En dag kommer väktarordens stormästaren och några av hans närmste män på besök till Juliannes minne. Med sig har de ikonen de fyra vapenbröderna funnit hos borgens förra ägare. Stormästaren berättar att ikonen bär på en stor kraft, en kraft som tycks innehålla både ondska och godhet. Han besvär de fyra riddarbröderna att de ska ta ikonen till ett kloster i Ventigmilia där en lärd munk ska låta undersöka den noggrannare. Stormästaren vill också att de ska resa inkognito då han misstänker att ondskans hantlangare söker efter ikonen och de som ska bevaka den. De fyra ordensbröderna accepterar givetvis uppdraget. Landoril tycks särskilt rörd över att få ett så viktigt och heligt uppdrag att utföra, faller nästan på knä och lovar dyrt och heligt att försvara ikonen med sitt livs om så behövs. Mariuz går därefter igenom befälsordningen med de unga rekryterna och vaktchefen och skyndar sig sedan iväg för att ge den unga örtakvinnan en sista möjlighet till ….eh…bikt innan de fyra vännerna rider av mot Ventigmilia.

View
Posttjänst upplösningen

Första anhalten för gruppen blir örtmästarinnan som visade sig vara både ung och vacker. Mariuz ödslade ingen tid och snart hade gruppen fått en hel del viktig information och Mariuz hade skaffat sig ytterligare ett potetiell nattsällskap.

Efter den korta undersökning i byn insåg gruppen att den till synes muntra smeden kanske inte hade helt rent mjöl i påsen. Gruppen satte av mot smedjan men möttes av smeden som i rask takt red förbi utan att vilja stanna. Gruppen sprang raskt till sina hästar och satte av efter.

Lorf började mumla något obegripligt samtidigt som han gör märkliga handrörelser. Hans ansträngningar hade dock ingen synbar effekt, förutom de underliga faktum att allt kött inne på att värdshuset plötsligt blev rutten och full med likmask.

Smeden hans upp och kläckte snart ur sig att han var insyltat i banditgänget men svor att de var oskyldiga till angreppet på Wii och hans vänner. Gruppen satte av och kom snart till platsen för angreppet. Vito använde sina vildmarkskunskaper och fick snart upp ett spår på angriparna som troligen var svartfolk och var på väg till rövarnas tillhåll, en naturlig grotta en bit längre fram.

Uppe i grottan blev den en kortare strid mot de svartalfer som effektivt gjort slut på rövarbandet. Landoril briljerade med att ge sig in i strid med tre av svartfolket och gruppen gjorde snabbt slut på dem och fann rövarnas ledare illa tilltygad men levande.

I rädsla för att gruppen skall göra slut på honom erkänner han allt:

“Jag erkänner, men döda mig inte min far är kapten Fargar Mittleres vaktchef och Julienne kom hit av egen vilja vi älskar varandra”

Han berättar att svartalfer tagit Julienne.

Gruppen satte av och fann snart svartalferna släpande på flickan som visade sig var gravid!

Mariuz förhörde tålmodigt svartalfen och fick belägg för hans teori att Bela flickans “fader” nog inte var den han utgett sig för att vara och att det som växte i flickan förmodligen inte var något vanlig bebis utan något mycket obehagligt.

Väl tillbaka invkarteras flickan hos örtmästarinnan och snart dyker Bela upp. Till en början är han sitt vanliga otrevliga och överlägsna jag men så snart han får reda på att hans dubbelliv är avslöjat ändrar han attidtyd, i ett desperat fritagnings försök fick Belas hantlangare halsen avskuren. när Bela såg det gav han upp allt hopp och sjönk snyftande ner på golvet.

Mariuz drog sig till minnes en bok om läkekonst han läst för 10 år sedan och utförde ett kejsarsnitt på Julienne. Ut kommer en vedervärdig varelse med svans och horn i pannan, och ett stort mun med sylvassa tänder. Efter en kortare strid bekämpas demonen och ett märkligt lugn infinnner sig i den lilla sjukstugan. Det enda som hörs är Belas snyftande då han insett at det med största sannorlikhet blir “rening på bålet” för hans del.

Gruppen installerar sig i Belas residens och skickar bud efter Väktarna, gruppen blir förvånad när väktarna anländer ser att ingen mindre en stormästaren själv förärar dem med ett besök. Han blir tårögd när han ser ikonbilden och bedyrar att gruppen inte kan veta vad detta betyder för ordern. Efter att Bela bränts på bål som kättare lämnas sen gruppen att självständigt utnyttja den föredetta nekromatikerns boning. Allt är frid och fröjd och folket i Mittlere har efter insikten att en demonolog funnits i deras by drabbats av religöst hysteri. Den lysande vägen som tidigare sågs på med misstro har på kort tid blivit den rådande religionen i området. Mest nitisk i sin tro verkar örtmästarinnan vara, hon besöker i princip varje natt Mariuz rum för andlig vägledning.

View
Posttjänst

Efter att spenderat vintern med träning, både med stridsträning men också vad i vad som känts som oändligt långa lektioner där allt från moral-teologiska frågor till hjältar från soltåget avhandlats, mottogs första utomhustjänsten positivt. Trots att det handlade om något så enkelt som posttjänst.

Post skall delas ut till två obetydliga byar i närområdet. Gruppen beslöt att dela upp sig och sammanstråla i Mittlere en liten by berömt för sitt goda öl.

Mariuz Trebecennuz Kranzenhelm da Cajarac (Anders) och Landoril Månekorp (Peter) tillsammans med den dvärgiska bärsärken Bogwin som i egenskap av ordensbroder av högre rang leder expeditionen tog raka vägen till Mittlere medans Lorf Svartöga (Daniel) och Vitorio (Johan) möter upp senare.

Strax innan Mittlere blev gruppen stoppad av ett gäng smutsiga och illa utrustade män beväpnade med spjut eller yxa. Männen krävde tull, men lite vapenskrammel och några väl valda indirekta hot fick de förmodade rövarna att snabbt ångra sig och låta gruppen passera.

Väl framme i Mittlere styrde Bogwin snabbt kosan mot värdshuset ”Den hungrige halvlängsmannen” och lite efterlängtat öl. Mariuz och Landoril fick ansvara för att överlämna posten till byns vaktchef Kapten Fargar, en storvuxen karl med stort rött skägg som tog sig själv på lite för stort allvar. Kaptenen berättade att trakten förutom att förpestas av diverse svartblodsstammar också sedan ett tag plågats av ett rövarband och det förmodligen var dessa som sällskapet träffade på.

När väl det officiella arbetet var avklarat styrde de två törstande hjältarna kosan mot “Den hungrige halvlängsmannen”. Bogwin var då redan i fullgång med seriöst drickande tillsammans med byns smed Ned, en trevlig karl som skrattar högt och bjuder friskt.

Plötsligt slås dörren till värdshuset upp, in stapplar en yngling med ett blödande sår i pannan. I handen har han ett kortsvärd. Ynglingen stegar fram mot en äldre herre som sitter lite för sig själv och skriker

“Din herre har sänt oss på ett dåraktigt uppdrag! Vi gick in i den där skogen och de slaktade oss till siste man! Nu skall du få betala, gamle man!”

Landoril uppfattar blixtsnabbt situationen, springer fram och lyckas på ett mycket stilfullt sätt styra undan ynglingens hugg. Samtidigt tar Mariuz upp en pall och slår den i skallen på ynglingen som segar ner på golvet. Där han blir liggande tills byns doktor dyker upp och får honom med sig till sjukstugan.

Den äldre herren presenterar sig som Bertram Bediensteter och upplyser om att hans husbonde är i skriande behov av hjälp, det handlar om en försvunnen ungmö. När Landoril Månekorp hör detta blir han utom sig av entusiasm. Han släpper allt annat han har i tankarna, rusar ut, sitter upp på sin häst och rider runt på torget utanför värdshuset och vrålar:

“En lans vid Etin, jag behöver en lans!”.

Mariuz meddelar Bogwin om situationen, dvärgen kan dock inte bli störd han är fullt upptagen med att dricka ikapp med smeden. Mariuz tolkar detta som ett godkännande så han och Landorilsätter av mot uppdragsgivarens gods.

Godset ligger en bit utanför byn och består av ett tvåvåningshus som ligger fint till vid en mindre flod. Förutom huvudhuset finns det ett par mindre bodar och ett stall.

Väl inne tar husets herre Bela Dustermann emot i biblioteket, som visar sig innehålla en hel del riktiga dyrgripar.

En sak som sticker ut är att på bästa plats i rummet hänger en ikonbild i en guldram. Äventyrarna känner igen avbilden från de långa historielektionerna de fått under vintern. Det är ett porträtt av en av de stora hjältarna från Första Soltåget, sådana ikoner brukar inte hittas utanför Lysande vägen kloster och om de är äkta kostar de rysligt mycket pengar.

Ikonbild

Mariuz blir tagen av de många litterära sällsyntheter och ignorerar därmed den potentielle uppdragsgivaren. Landoril är däremot fullständigt fokuserad på den kidnappade ungmön men blir en smula besviken när han får reda på att det rör sig om Belas dotter Julienne inte kidnappats utan rymt och till på köpet för att hon är förälskad i stråtrövarnas ledare. Men han lovar att försvara hennes heder och få tillbaka henne i ett stycke. Som tack är Bela villig att ge en donation till Brödraskapet på 400 sm, om Julianne hittas och återförs levande. Bela berättar att han anlitade först några lokala pojkar, Wii och hans gäng.

Bela vet inte var banditerna håller till förutom att de sägs finnas i skogarna nordväst om byn. Han visar också en tavla föreställande Julienne, en fager smal mörkhårig flicka i övre tonåren. Han tipsar dock om att kanske Juliennes bästa vän örtmästarinnan i byn kanske vet något och nämner att uppenbarligen hittade Wii och hans grabbar något spår.

View
Welcome to your Adventure Log!
A blog for your campaign
View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.